Sonen avbryter oss och visar stolt upp ett armband då fortsätter samtalet istället att handla om hur hon har fått tvinga(hennes ord)honom att göra ett armband under dagen. Han hade inte velat göra något alls...han ville bara gå omkring så tillslut hade hon bestämt åt honom. Det känns så tråkigt och negativt att hon pratar om hans svårigheter att påbörja och slutföra vissa uppgifter på det sättet inför honom och andra barn! Det är därför som jag försöker och vill få skolan att förstå att en regelbunden och nära kommunikation bara mellan oss vuxna är viktig. Men icke...Det är bara om något annat barn gjort sonen illa som skolan informerar. Men vi har ju tusen andra frågor och funderingar! Hur ser hans extra stöd ut och när får han det? Hur ser skolans handlingsplan ut? Vad fungerar bra och varför? Han har så svårt att vänta och tycker att det är så jobbigt att stå på led hur löser vi det? Varför lyckas de inte etablera en kontakt med hans nya logoped? Hur lång tid ska det behöva ta?
Givetvis finns ett veckobrev men det riktar sig ju till alla barn och alla föräldrar från förskoleklass och upp till årskurs tre. Inte riktigt vad vi behöver.
