Inte bra...

Lycka är för mig en blommande Madame Nonin. Kolla färgerna!

Huvudvärken smyger runt och jag känner mig orolig inför att träffa psykologen imorgon dels på grund av tjafset om ett uteblivet besök dels för att jag känner mig misslyckad. Jag har inte kunnat göra läxan, det går inte! En av de tio dagarna blev OK. Varför..? Det är så himla svårt och det känns helt galet. Ju mer jag tänker att nu ska jag göra detta ju mer fel känns det just då.

Du kan ju om du vill...Joo, visst kan jag rent fysiskt titta på okända människor men det känns så fel. Visst kan jag gå gatan fram eller mingla runt i centrum men det känns så fel och obehagligt. Jag tvingar mig till saker hela, hela tiden för att det är så man gör och man måste ju...eller? Jag ska anpassas och formas men jag tycker att stora världen också kunde försöka ändra sig lite. Varför måste det som är rätt för många vara rätt för mig?