Tung å trist dag igår. Trots att jag ökade min dos av medicin igår så föll jag. Jag var där och bara att vara där på konferensen var en kamp som jag tog men det räckte inte så jag föll. När jag kom hem så värkte nacken något hemskt och en tröttsam tungsinthet la ett dunkel över hela min kväll. Det känns orättvist. Varför får man inte vara olik? Jag önskar mig frihet att få vara som jag är och själv få bestämma när jag vill och kan och orkar delta. Önskar tystnad och att bara få vara och känna att det räcker. Att inte tvingas möta sina rädslor mitt bland alla när man inte är redo och att inte tvingas att se och höra hur olik man faktiskt är inför alla. Slippa att upplägget sätter allas ögon just på mig! Om någon är rädd för spindlar skulle man då kasta en spindel på den personen...?? Nääe det tror jag faktiskt inte.
Har ägnat morgonen åt att ta kort på mina fina palettblad som är så fina just för att de är så olika.
